Hur fort flyger en geting?
Förra sommaren åkte vi bil tillsammans med en geting. Det var förstås inte meningen. Troligen fanns getingen med i bilen redan när jag vred om startnyckeln i vår SAAB 900. Den kan också ha smitit in när min fru öppnade bagageluckan (jag brukar skylla på min fru). Även om vår SAAB har 185 hk med turbo så tar det (på grund av alla skyltar) nästan tio minuter för oss att komma ut på motorvägen.
Men så – när vi äntligen kommit till motorvägen och fått upp farten hördes ett omisskännligt surrande mot vänster bakruta.
– Stanna! Vi har en geting i bilen ropade frun.
– Vi kan inte stanna på motorvägen, vi får släppa ut den förstås, sa jag.
– Ja, men dra ner rutan då!
Just i den här stunden var det inte bara getingen som surrade…hur fort flyger en geting? Vad händer med getingen om vi släpper ut den med en flygande start på 110 km/h. Lossnar vingarna? Eller tycker den att det är skitkul? Det är svårt att veta.
– Nej, sa jag. Vingarna kommer antagligen att gå sönder eller lossna. Det vill jag inte ha på mitt samvete. Jag vill inte lämna en vinglös geting på motorvägen bland alla bilar. Han får följa med till Stockholm och så släpper vi ut honom på parkeringen.
Och så fick det bli. Det är ju många som tycker om Stockholm och vår geting hade antagligen aldrig varit där. Vi parkerade, öppnade alla dörrar och getingen lämnade lättad bilen i normal getingfart.
Så här i efterhand har jag tagit reda på att getingar i allmänhet flyger i cirka 12-15 km/h. De kan komma upp i 30-40 km/h vid attack – och kanske också i tävlingssammanhang? Om vi skulle ha släppt ut getingen på motorvägen hade den mötts av en motvind på 110 km/h. Vid så stark motvind kan följande hända:
1. Vingarna på getingen kan vikas bakåt eller skadas
2. Kroppen kan börja rotera snabbt
3. Den kan få svårt att andas
Förmodligen dör den inte (om den inte krockar med något).
Jag tycker ändå att vi gjorde rätt. Det kunde faktiskt ha gått riktigt illa för getingen.
Epilog:
Hur klarade sig getingen i Stockholm utan sina kamrater på landet? Det är också svårt att veta. Jag tänker mig att den senare på dagen smög sig in i vår SAAB 900 igen. Utan att göra något väsen av sig den här gången kurade den ihop sig i bilens baksäte och åkte hem igen. Det kanske inte är den troligaste lösningen, men den roligaste.
Axel Öman – Skepp som mötas
Sång: Harry Brandelius
Det fanns en tid när alla visste vem Axel Öman var. Just den här tiden reste jag runt och sjöng på äldreboenden och dagverksamheter i Sörmland. Vilken fantastisk tur jag hade! Det begrep jag förstås inte då – utan först senare.
Alla jag träffade under våra sångstunder hade gått i den svenska folkskolan, oftast bara sex år. Alla hade fått lära sig psalmverser utantill. Och inte bara det! Alla kunde sjunga med i Fjäriln vingad, Vi gå över daggstänkta berg, I sommarens soliga dagar och många, många fler sånger (de flesta hade de inte fått lära sig i skolan).
Så när jag undrade om någon visste namnet på en sjöman som hette Axel i förnamn sa alla i kör: ÖMAN! – och såg väldigt nöjda ut. Inte oväntat visste också alla att denne Öman hade mössan käckt på svaj och att han i övrigt var klädd i blå kavaj. Att hans älskling hette Maj var förstås också bekant för alla, liksom att hon tidigare varit förlovad med en som var malaj. En lite udda kunskap kan man tycka…själv kunde jag bara första versen och refrängen men jag fick snart reda på att Axel vid hemkomsten från Manchester bjöd sin Maj på både vin och äppelpaj.
Nu fick jag också veta att Axel svor trohet till sin älskling i maj – men att han redan månaden efter, i juni, seglade direkt ner till Shanghai. Där bar det sig inte bättre än att en annan tös fick både vin och äppelpaj. Hur Maj fick reda på det här är väl oklart, men att hon gick sörjande omkring på kajen är helt klarlagt. Detta dessutom med tårar rullande på kinden och risk för att drulla i vattnet från nämnda kaj.
Nåväl, Axel lämnade barn och maka och for till Paraguay. Tillbaka till Sverige kom han tyvärr inte eftersom han i sista versen slöks av en haj.
Jag citerar: ”Så går det varje sjöman allt uti blå kavaj som är så falsk som Öman var mot sin älskling Maj!”
Det var rätt åt honom!
Det var den vanligaste kommentaren efter sången och det verkade alla runt kaffebordet vara ganska ense om. Även i sista refrängen gick dock vågorna som vanligt på havet, stjärnorna stod på himlen, barometern föll och seglen slog – och Atlanten var böljande blå.
Anders Berglund
DN – Namn och Nytt – 2025-08-15
