Axel Öman – Skepp som mötas
Sång: Harry Brandelius
Det fanns en tid när alla visste vem Axel Öman var. Just den här tiden reste jag runt och sjöng på äldreboenden och dagverksamheter i Sörmland. Vilken fantastisk tur jag hade! Det begrep jag förstås inte då – utan först senare.
Alla jag träffade under våra sångstunder hade gått i den svenska folkskolan, oftast bara sex år. Alla hade fått lära sig psalmverser utantill. Och inte bara det! Alla kunde sjunga med i Fjäriln vingad, Vi gå över daggstänkta berg, I sommarens soliga dagar och många, många fler sånger (de flesta hade de inte fått lära sig i skolan).
Så när jag undrade om någon visste namnet på en sjöman som hette Axel i förnamn sa alla i kör: ÖMAN! – och såg väldigt nöjda ut. Inte oväntat visste också alla att denne Öman hade mössan käckt på svaj och att han i övrigt var klädd i blå kavaj. Att hans älskling hette Maj var förstås också bekant för alla, liksom att hon tidigare varit förlovad med en som var malaj. En lite udda kunskap kan man tycka…själv kunde jag bara första versen och refrängen men jag fick snart reda på att Axel vid hemkomsten från Manchester bjöd sin Maj på både vin och äppelpaj.
Nu fick jag också veta att Axel svor trohet till sin älskling i maj – men att han redan månaden efter, i juni, seglade direkt ner till Shanghai. Där bar det sig inte bättre än att en annan tös fick både vin och äppelpaj. Hur Maj fick reda på det här är väl oklart, men att hon gick sörjande omkring på kajen är helt klarlagt. Detta dessutom med tårar rullande på kinden och risk för att drulla i vattnet från nämnda kaj.
Nåväl, Axel lämnade barn och maka och for till Paraguay. Tillbaka till Sverige kom han tyvärr inte eftersom han i sista versen slöks av en haj.
Jag citerar: ”Så går det varje sjöman allt uti blå kavaj som är så falsk som Öman var mot sin älskling Maj!”
Det var rätt åt honom!
Det var den vanligaste kommentaren efter sången och det verkade alla runt kaffebordet vara ganska ense om. Även i sista refrängen gick dock vågorna som vanligt på havet, stjärnorna stod på himlen, barometern föll och seglen slog – och Atlanten var böljande blå.
Anders Berglund
DN – Namn och Nytt – 2025-08-15
